livingawiccanlife

Detta är ett inlägg jag har funderat mycket på hur jag ska uttrycka. Som jag redan skrivit om här på bloggen så är jag inte den första häxan i familjen. Men med de sagt så var det inte enbart positivt att vara den utvalda att följa stigen.

Min far tycker inte alls om det. Det kommer från hans sida av släkten men ändå kan han inte riktigt förlika sig med att hans dotter är en häxa. Min mor är ganska positiv till det, hon är nyfiken men inte jätteintresserad.

Sen har jag en del släktingar som kör med principen att låtsas vi som att det inte finns så finns det inte heller. Medan andra är nyfikna och gärna ställer frågor.

Sen kommer vi till min sambo, det tog lång tid innan jag berättade för honom. Nervöst undrade jag hur jag skulle lägga upp ämnet för att inte skrämma honom. Som tur var så hade jag inte behövt tänka så mycket på hur han skulle reagera, den enda reaktionen jag fick var: Det visste jag ju redan. Hur han visste har jag inte fått reda på, när jag frågar rycker han bara på axlarna och säger att han inte vet hur han visste.

På mitt jobb så vet några om det, andra inte. Jag ser ingen anledning att berätta. Frågar någon så svarar jag utan att ljuga. Men det är inget jag berättar på en kafferast.

Vänner och bekanta anar kanske, men dom flesta frågar inte. Jag förnekar inte det om dom frågar, men jag berättar inte heller självmant. Ser dom min bokhylla så kan dom förmodligen räkna ut hur det ligger till. Det är inte bara romaner och deckare som trängs där nämligen.

Många yngre som precis upptäcker sin väg vill nog gärna berätta. Sådan var även jag som yngre. Men ju äldre man blir desto mindre gör det om det är hemligt eller öppet. Jag skulle aldrig förneka vad jag är, men ser ingen anledning till att berätta för alla och envar heller. Den enda som behöver veta är ju jag själv.

Blessed be